Linux för människor?

Linux for human beings

Det är stora ord som möter en när man går in på websajten för Linux-distributionen Ubuntu. Man får känslan över att det här kanske kan vara något som kan vara intressant att testa.

Jag har haft en rätt skeptisk inställning till Linux-distibutioner under årens lopp och det beror inte direkt på att jag inte har tillräckliga kunskaper. Efter ha pluggat en massa år och i skolsammanhang princip bara hållt på med Solaris (inklusive att konfigurera alla möjliga inställningar i en massa config-filer), läst kurser i hur BSD Unix fungerar internt och grottat ner sig i Unix-säkerhet, så borde man rimligtvis ha kunskapen att kunna känna sig relativt hemma i en Unix-liknande miljö. Men som interaktionsdesigner med rätt många års erfarenhet blir dock snabbt ganska nedstämd.

Jag laddade hem senaste releasen av Ubuntus live-CD för att titta på vad som hade hänt på Linux-fronten. Efter att ha bränt cd-n så startade jag om min dator för att få uppleva det som så många har talat så varmt om. När datorn bootade från cd-n så dök det upp en meny som jag glatt tryckte enter för att gå förbi. Efter rätt lång tid (ja, jag fattar det tar lång tid att starta från en cd) så dök det upp en desktop som kändes rätt så ok vid en första anblick. Problemet var dock att man inte hade lyckats känna igen mitt gamla nForce2 moderkort och grafikkortskretsarna på det. Detta resulterade i att jag fick se skrivbordet i 640x480, vilket i sig var en ganska intressant upplevelse eftersom jag inte hade jobbat i den upplösningen sedan tidigt 90-tal.

640x480 är ju inte direkt en upplösning man är van att jobba i, när man i normala fall sitter med 1280x1024 eller 1600x1200, så jag tänkte detta måste jag försöka ändra. När jag kollade runt på skärmen så upptäcker jag ett väl synligt meny-alternativ som heter System uppe i meny-raden. Glad i hågen öppnar jag menyn och hittar Preferences-alternativet och letar upp inställningen för skärmupplösningen. Jag kollar i skärmupplösningsboxen och hittar ingen annan upplösning än 640x480. Hmm, jag går in i Administration i samma meny istället och letar. Inget passar riktigt, utan jag väljer Device Manager. En överväldigande mängd enheter dyker upp i en trädstruktur och jag lyckas lokalisera mitt grafikkort. Men jag kan inte förstå hur jag skall fixa detta. Det kanske finns någonting i boot-menyn som dyker upp när man startar systemet?

Jag bootar om och hittar i menyn en inställning för grafikkortsupplösning. Bra! Jag väljer att köra 800x600 i 32-bitars färgdjup, det ser i alla fall ok ut. Fortsätter bootningen och det verkar som om upplösningsinställningen har tagit. En massa tekniska termer som jag inte är intresserad av visas i 800x600, men när desktopen dyker upp så är den 640x480 igen. Jag stänger ner systemet tar ut cd-n och slänger den i papperskorgen.

Ubuntu ser rätt bra ut på ytan, men man upptäcker väldigt snart att man trots sin devis "Linux for human beings" har begått samma misstag som vanligt när det gäller Linux-distributioner. Det är helt enkelt för tekniskt. Jag kunde direkt från menyn uppe i överkanten av skärmen gå ner mig ganska rejält i mycket avancerade dialoger, som för en normal användare skulle kunna förvirra något helt otroligt. Man har inte insett att man inte skall utsätta användare, som inte är intresserade av det, för något sånt här. Självklart skall man kunna konfigurera sitt system så att man får ett utseende och beteende som man själv vill ha, men default-inställningarna bör vara anpassade till användare som aldrig någonsin skulle få för sig att konfigurera om något. I Windows XP finns alla dessa inställningar, men de är inte direkt nåbara från det mest framträdande grafiska elementet på skärmen, utan man får gå in i start-menyn och navigera sig till kontrollpanelen istället.

Man kan självklart argumentera för att det här är en demo-cd som skall göra tekniska användare intresserade av systemet, men med en slogan som gör gällande att man vänder sig till "human beings" så förväntar man sig något mer. Det handlar inte om att vanliga användare är dumma. Det handlar om att man för det mesta inte har något som helst behov av alla tekniska inställningar och möjligheter, utan bara vill att det skall fungera. Innan Linux-världen inser detta så kommer man inte ta några stora marknadsandelar från Apple och framför allt Microsoft, som har förstått vad det handlar om: Att göra operativsystem för "vanliga" människor.

Fotnot: Ubuntus live-cd är inte den enda live-cd jag har testat under årens lopp. Jag har till exempel även testat Suse och Knoppix, men ingen har imponerat på mig.