Jan Gradvall visar mod

Musik- och kulturjournalisten Jan Gradvall har en egen hemsida där han publicerar de texter han skriver på frilansbasis åt bland annat Dagens Industri. Nyligen lades hans text om Van Halens låt "Jump" upp, en artikel jag väl kom ihåg från tidningen Pop 1993. Att läsa en 13 år gammal artikel är sannerligen intressant då dess kontextuella sammanhang känns väldigt avlägset - att lägga ut gamla artiklar är något som fler journalister borde göra. Gradvall skriver t.ex. att:

Sedd ur ett annat tidsperspektiv, säg femton år framåt, lär "Jump" ha större möjligheter att bli erkänd som den odödliga popsång den faktiskt är. När sången anonymiserats av tidens tand, och ingen längre minns videon, kan "Jump" ta av sig trikåerna, rakpermanta pudelsvallet och ta plats i den smokingklädda, respektingivande församling där endast popsånger värdiga för evigheten hör hemma.

Riktigt så blev det väl inte, det enda jag kommer ihåg av "Jump" är just syntriffen och den där flygplansvideon.

Texten visar också tydligt på det som var Pop-skribenternas signum: att skriva långa texter om allt utom det som artikeln skulle handla om. Många och krångliga referenser till favoriter i skivsamlingen, blandat med anekdoter som bara nuddar vid det egentliga ämnet gör att man som läsare till slut tappar intresset och känner ett visst, eh, utanförskap. För de som känner till referenserna är det naturligtvis tvärtom, och äger du dessutom låtarna och filmerna det refereras till är detta antagligen 24 karats onanimaterial. Så många orgasmer blev det dock inte då tidningen lades ner i slutet av 90-talet.

Jag känner inte många med musiksmak jag litar på som tycker att "Jump" är en "odödlig popsång". Min tes är att det är just de referenser Gradvall levererar, som också varit input till hans eget ställningstagande. Om inte Aztek Camera (någon som minns honom?) spelat in en cover av "Jump" hade Jan Gradvall aldrig skrivit en krönika om låten.